Det ska gå att välja kontinuitet i primärvården
Om valfrihet, läkarrelationer och en vård som håller över tid.
Dela texten
Att vara registrerad på en namngiven läkare säger inte hur ofta man faktiskt får träffa den personen. För den som behöver återkommande vård är skillnaden avgörande: ett namn ger begränsad trygghet om det ändå är oklart vem som följer behandlingen över tid.
För mig är detta en fråga om valfrihet. Möjligheten att lämna en mottagning som fungerar dåligt är viktig. Men friheten måste också rymma möjligheten att behålla en vårdrelation som fungerar.
Jag vill att regionerna ger kontinuiteten en tydligare plats i vårdvalets uppdrag. Patienten ska kunna se vilken kontinuitet mottagningarna faktiskt erbjuder och få hjälp att välja mellan tillgängliga bokningsalternativ när flera är medicinskt försvarbara. Vårdcentralerna ska ha utrymme att själva utforma arbetssätten.
En ny SNS-rapport av Lina Maria Ellegård, Anders Anell och Gustav Kjellsson visar varför registreringen inte räcker som mått. Bland patienter med en ny kronisk diagnos i Skåne finner forskarna ingen statistiskt säkerställd skillnad i besökskontinuitet mellan dem med och utan namngiven läkare, efter justering för patientskillnader och jämförelse inom samma vårdcentral. SNS, 8 oktober 2026.
Studiernas registerunderlag gäller 2005–2019 och beskriver inte dagens riksläge. Studien är heller inget bevis för att en fast läkare saknar värde. Den ger skäl att följa vad som faktiskt händer efter registreringen.
Patientlagen anger redan att patienten ska få möjlighet att välja och få tillgång till en fast läkarkontakt hos den primärvårdsutförare där patienten är listad. Förslaget handlar om att göra den möjligheten användbar i vardagen. Patientlagen, 6 kap. 3 §.
I Vård- och omsorgsanalys befolkningspanel från hösten 2025 uppgav ungefär tre av tio att de hade en fast läkare, medan nästan sex av tio uppgav att de behövde en. Resultaten redovisas i rapporten En fast punkt? från mars 2026. De beskriver människors upplevda tillgång och behov, vilket är något annat än administrativ registrering. Vård- och omsorgsanalys.
Vid bokningen kan valet vara konkret: en tidigare tid hos en kollega eller en senare planerad tid hos läkaren som redan känner till ärendet. Om båda alternativen är medicinskt försvarbara bör patienten få veta att de finns och vad skillnaden innebär. För någon väger den tidigare tiden tyngst. För någon annan kan det vara viktigare att slippa börja om med en ny person.
Vården ansvarar för bedömningen av hur länge patienten kan vänta. Ett önskemål om en viss läkare ska heller inte ge förtur framför någon med större medicinskt behov. Patientens önskemål ska få betydelse inom dessa ramar.
Mottagningen bör själv ta initiativ till samtalet om alternativen. Den som är sjuk, saknar kunskap om systemet eller har svårt att uttrycka sina önskemål ska inte behöva förhandla sig till kontinuitet. Vården behöver hjälpa till med planeringen även när patienten inte gör ett aktivt val. Regionens ansvar för god vård gäller också den som aldrig jämför eller byter vårdcentral.
För återkommande patienter bör nästa kontakt så långt möjligt planeras innan den föregående avslutas. Det ska vara tydligt vem som håller ihop uppföljningen och vem som tar vid under frånvaro. På en liten mottagning kan ett stabilt team vara särskilt viktigt. Hur ansvaret fördelas får bero på verksamhetens förutsättningar, men patienten behöver förstå hur vården hänger ihop.
Regionerna bör samtidigt göra faktisk och upplevd kontinuitet synlig tillsammans med tillgängligheten. Hur ofta möter återkommande patienter samma läkare? Upplever de att någon känner deras situation? Skillnader i patientgrupper och osäkra resultat måste framgå. Annars riskerar mottagningar med svårare uppdrag att framstå som sämre.
Socialstyrelsen beskriver redan ett kontinuitetsindex för patienter med kronisk sjukdom. Det väger samman hur många olika läkare patienten möter och hur besöken fördelas mellan dem. Myndigheten betonar att bland annat teamarbete, handledning, deltidsarbete och frånvaro behöver vägas in i tolkningen. Ett högt värde kan också uppnås på bekostnad av tillgänglighet. Socialstyrelsens indikatorbeskrivning.
Uppgifterna bör därför användas tillsammans. Ett enda mått ska inte mekaniskt styra ersättning eller bli en topplista. Informationen ska hjälpa patienten att förstå alternativen och regionen att upptäcka brister som behöver åtgärdas. Den ersätter inte kraven på att alla mottagningar ska ge god vård.
Inget bokningssystem kan däremot skapa en långvarig läkarrelation om läkaren snart slutar. På medianvårdcentralen i SNS-forskarnas skånska material hade omkring två tredjedelar av de läkare som arbetade där en viss månad lämnat inom fem år. Även vikarier, hyrläkare och utbildningsläkare ingår. SNS, avsnitt 3.
Det påminner om en förutsättning för hela förslaget: det måste finnas arbetsplatser där människor vill stanna. Rapporten fastställer inte vilken organisationsform eller ersättning som bäst åstadkommer det. Offentligt drivna, privata och personalägda mottagningar bör kunna utveckla olika lösningar. Regionen ska ställa krav på resultat och kvalitet, men behöver inte bestämma varje detalj i schemat.
Läkare måste samtidigt kunna byta arbete, vara föräldralediga och vidareutbilda sig. När en läkare slutar bör återkommande patienter få veta vem som tar över och hur uppföljningen fortsätter. Relevant information och ansvar behöver föras vidare, så att patienten inte själv måste börja om med samordningen.
Den starkaste invändningen är att information och inflytande inte skapar fler läkartider. Om tider hos vissa läkare reserveras för kontinuitet kan andra patienter få vänta längre. Mer uppföljning kan dessutom ta tid från vården.
Därför bör nya boknings- och uppföljningsrutiner först prövas i begränsad skala och så långt möjligt använda uppgifter som redan samlas in. Regionen behöver följa patienternas erfarenheter, väntetider och personalens arbetsbelastning. Uppföljningen måste omfatta även dem som inte själva efterfrågar kontinuitet. Förbättringar för aktiva väljare får inte dölja försämringar för andra.
En patient kan frivilligt välja en senare tid när det är medicinskt säkert. Om arbetssättet leder till att andra får vänta längre än deras behov medger måste det ändras. Det går inte att avgöra om försöket lyckats genom att bara räkna fler möten med samma läkare.
För mig är valfrihet i vården också en fråga om vilken möjlighet en människa har att genomföra sitt val. Den som är sjuk ska kunna säga att en fungerande kontakt är värd att behålla. Vårdens uppgift är att göra den önskan praktiskt möjlig när medicinska behov och verksamhetens förutsättningar medger det – och ge ett tydligt besked när de inte gör det.
Ett namn kan vara början på en fast läkarkontakt. Det som avgör dess värde är om patienten faktiskt kan bygga en relation, få hjälp när det behövs och förstå vem som tar ansvar när något förändras.