Vems frihet skyddas när omställningen får vänta?

Tänk dig en person som behöver bilen till jobbet. Arbetspasset börjar innan första bussen går och sparpengarna räcker inte till en annan bil. När ett klimatpolitiskt styrmedel gör arbetsresan dyrare hjälper det föga att någon förklarar hur väl det fungerar i teorin. Möjligheten att förändra vardagen måste också finnas.

Kravet på mer tid är därför rimligt att ta på allvar. Människor har arbeten, lån och åtaganden som inte går att ordna om från en månad till nästa. Men även ett uppskov är ett politiskt val. Vems frihet påverkas medan vi väntar?

I ett bokutdrag ur En grön höger? argumenterar filosofen Olle Torpman för att både liberalismen och konservatismen ger skäl för en ambitiös klimatpolitik. Liberalismens frihetsprincip sätter gränser när människors handlingar skadar andra. Konservatismens förvaltarskap innebär ett ansvar för det kommande generationer ska ta över. Samtidigt begränsar principerna vilka ingrepp staten får göra och hur förändringen bör genomföras.

Jag menar att både en klimatåtgärd och ett beslut att vänta måste kunna försvaras inför dem som berörs.

När en skatt höjs syns beslutet och kostnaden. Dagens väljare kan protestera, organisera sig och rösta bort de ansvariga. Klimatskador är svårare att koppla till ett enskilt beslut och kan uppstå långt bort och långt senare. Den som drabbas i ett annat land har begränsat inflytande över svensk politik. Framtida människor kan inte delta i dagens val.

Den skillnaden kan göra att rådande villkor behandlas som neutrala. Den som vill förändra måste förklara sig, medan den som vill vänta kan hänvisa till hur människor redan lever. Staten har fortfarande ett särskilt ansvar att motivera ingrepp i människors frihet. Samtidigt behöver ett uppskov bedömas efter hur det påverkar utsläppen och de risker andra får bära. Både riskernas allvar och hur mycket det enskilda beslutet kan väntas påverka riskerna behöver vägas in.

IPCC beskriver det nära sambandet mellan de samlade nettoutsläppen av koldioxid och den globala uppvärmningen. Uppskjutna utsläppsminskningar kan låsa fast infrastruktur med höga utsläpp och försvåra den fortsatta omställningen. Samtidigt kräver tidiga åtgärder investeringar och kan medföra stora omställningsproblem. Båda förhållandena framgår av syntesrapporten från 2023.

Klimatförändringen uppstår genom utsläpp från många aktörer över lång tid. Sambandet mellan ett enskilt svenskt beslut och en viss skada är därför svårt att fastställa. Enligt min mening befriar det inte Sverige från ansvar för sitt bidrag. Men det kräver att vi bedömer åtgärdernas faktiska effekt.

Att avvisa en viss klimatåtgärd innebär inte i sig att skjuta upp utsläppsminskningarna. Åtgärden kan ersättas av en bättre, eller genomföras i en ordning som minskar utsläppen mer över tid. Behovet av stora utsläppsminskningar kvarstår även när en enskild åtgärd behöver göras om.

Den starkaste invändningen mot att skynda på är att människor kan ha planerat sina liv efter regler som staten själv har skapat. Om villkoren ändras tvärt kan den som saknar marginaler få bära en orimligt stor del av kostnaden. Ett gott ändamål gör inte varje ingrepp försvarbart.

Konjunkturinstitutets fördelningsanalys från 2023 illustrerar problemet. I en kortsiktig kalkyl, där hushållen antas fortsätta som tidigare, belastar högre drivmedelspriser bilhushåll med lägre inkomster mer i förhållande till inkomsten. Samtidigt är skillnaderna inom grupperna stora. För mig talar det för att inkomst eller bostadsort inte ensamt bör avgöra vem som behöver hjälp.

Jag tycker därför att klimatpolitiska beslut bör prövas utifrån tre frågor.

Verkan. Hur påverkas de samlade utsläppen av att agera nu respektive vänta? Vi behöver jämföra alternativ som faktiskt går att genomföra och vara öppna med osäkerheten. Utsläppseffekten är en viktig del av bedömningen, men avgör inte ensam vilket beslut som är rimligt.

Ingrepp. Vilka kostnader och begränsningar medför besluten, och vem får bära dem? Finns en lika verksam väg som lämnar större utrymme för egna val bör den väga tungt. Försörjning, rättssäkerhet och förutsägbarhet måste vägas in, liksom risker och kostnader för dem som inte kan påverka beslutet. Ersättning kan mildra en kostnad, men gör inte varje ingrepp i människors frihet försvarbart.

Övergång. Vilket konkret hinder ska mer tid undanröja? En anslutning till elnätet kan behöva bli klar. Anställda kan behöva utbildning, hushåll kan behöva stöd och företag kan behöva tid att finansiera investeringar. Ett uppskov behöver därför knytas till vad som ska hända, vem som ansvarar och när resultatet följs upp. Det ska framgå hur tiden förbättrar möjligheten att ställa om. Ett sådant uppskov är något annat än ett undantag utan slutpunkt.

För företag och hushåll bör politikens riktning vara trovärdig och långsiktig. Inom de ramarna ska utrymmet för egna lösningar vara stort. Metoder behöver kunna omprövas när kunskapen förändras, med öppna besked om varför och vad som ska uppnås.

Personen som behöver bilen till jobbet ska kunna kräva ett bättre svar än att vardagen får lösa sig. Men de människor som bär risker och kostnader av fortsatt höga samlade utsläpp har också rätt att räknas.

Den som vill genomföra en klimatåtgärd behöver förklara vad den väntas uppnå och vilka ingrepp den kräver. Den som vill vänta behöver förklara vad tiden ska göra möjligt och vilka kostnader uppskovet medför. Båda besluten ska kunna försvaras inför dem som berörs.